När anställningstryggheten blir ett hinder

Jag tillhör den kategori av människor som tycker att anställningstryggheten är något att värna om. Jag inser att man inte kan använda sig av LAS 100% alla gånger, men jag tycker ändå att om man ska ha reglerna, så ska de följas i så stor utsträckning som möjligt. Reglerna är till för att skydda individen och det kan jag tycka är helt rätt. Hur det fungerar i praktiken är en helt annan fråga även om min erfarenhet är att det inte fungerar.

För att knyta an till rubriken, så måste jag ju förklara vad jag menar med detta och varför jag (som ändå brukar tycka att individens skydd är något att värna om) nu skriver något sådant. Jo, för när jag nu funderar kring om det är rätt att byta jobb just nu, så är min egen anställningstrygghet ett av hindren. Om jag hade haft en (eller kanske tre) månaders uppsägningstid, så kanske jag hade låtit bli att ta med det som en faktor i mina funderingar kring ett eventuellt jobbyte. Men när vi är (på väg in) i en lågkonjunktur, så blir det helt plötsligt en faktor som för mig får väldigt stor betydelse. Hade jag haft en månads uppsägningstid, så får jag ju med största sannorlikhet en månads uppsägningstid på det nya stället också. Det hade inte blivit någon skillnad och jag hade kanske vågat ta steget. Nu känns det som en väldigt stor risk att ta eftersom jag riskerar att åka ut i princip i samma andetag som jag kommer in. Det kan vända väldigt snabbt och även om de behöver mig idag, så kan det se helt annorlunda ut om tre månader när uppsägningstiden är slut. Med min förra arbetslöshet i mycket färskt minne, så känner jag just nu att risken är för stor att ta. Vem vet, om en vecka kanske jag känner annorlunda (man ska ju hitta ett nytt jobb också), men idag är min anställningstrygghet helt klart ett hinder när och om jag skulle få för mig att byta jobb.