För 49,90 får man uppskattningsvis 10 minuter av ren njutning, men samtidigt är det ju lätt att inse att det är fullständigt vansinnigt att betala nästan 100 :-/liter för glass. Det behöver man ju inte vara något ekonomiskt geni för att inse. Men himmelskt god är den. Favoriten just nu heter Chocolate Fudge Brownie och den som är på bilden är inte heller tokig :-)
Jag har följt Lyxfällan sedan starten, men som en del andra så har jag tröttnat lite på konceptet. En sak som jag undrar över, är om det verkligen ingår i formatet _exakt_ vad man måste säga i olika skeden av programmet. Det hade ju kunnat vara lite uppfriskande med två nya programledare, men allvarligt talat, måste de också gå ut och prata ihop sig lite ett par gånger under programmet? Detaljer kanske, men helt klart något jag hakat upp mig på :-) Saknar Charlie och Mattias och tycker att de nya programledarna känns som dåliga kopior i ett format som vi numera kan utan och innan. Är formatet verkligen så låst att man inte kan komma med något nytt???
I dessa bistra ekonomiska tider är det inte särskilt roligt att vara en orolig själ. Precis som så många andra har jag sett inkomsterna öka de senaste åren, skatten har sjunkit, avgifter har höjts, fastighetsskatten har sänkts drastiskt, matpriserna har gått upp, bensinpriset har skjutit i höjden, räntorna har gått upp och nu säger det bara krasch, bom, brak...
Är det ok om man inte riktigt hänger med i svängarna? Om man står här lite försiktigt bredvid och tittar på, inte särskilt förvånad, men ändå med hakan någonstans i närheten av fotknölarna.
I procent av husets värde så är vi inte högt belånade. Vi har en bit upp till den nivå som skulle leda till topplån. Fast vadå? Bara för att senaste värderingen nämnde siffror i närheten av 3,5 miljoner, så betyder det ju ändå ingenting. Det är ju bara en fiktiv siffra. I förhållande till den siffran så ligger vi på mellan 50 och 60 procents belåning och det är ju ingen fara. Eller? Om vi tar det fiktiva värdet och drar av 20% (vilket är den siffra det mest pratas om i media när vi pratar sjunkande villapriser i Stockholm) så hamnar vi på 70-75% belåning och det är ju genast en mer bekymmersam siffra. Om dessutom det fiktiva värdet var fel från början, så kanske vi egentligen ligger på 90% belåning, utan att egentligen veta om det.
Jag tror att vi ökar amorteringstakten en aning. Inte för att det gör så stor skillnad egentligen. Men det känns i alla fall bra att amortera och om det finns några saker med vårt "låneliv" som jag ångrar, så är det att vi inte amorterat mer och att vi inte band räntan på längre tid när de bundna räntorna låg på 3,5%. Men det är ju så himla lätt att vara efterklok :-)
Här sitter jag och önskar att jag hade en rejäl sudd med "starta eget"-pengar eller "säg upp dig från jobbet utan att behöva bry dig om ekonomin"-pengar eller..... ja, ni förstår säkert. Jag känner mer och mer att jag befinner mig på helt fel plats på jobbet. Samtidigt känner jag att jag privatekonomiskt sitter i den berömda rävsaxen. Jag är beroende av inkomsten jag har nu (ok, inte riktigt, men nästan) för att kunna bo kvar där jag bor och fortsätta leva ungefär det liv jag vill. Det stora problemet är bara att "jobbproblemet" börjar ta överhanden.
Ja, men byt jobb då!!! Jo, det är ett väldigt bra tips, men det känns inte riktigt så enkelt. Förutom att byta den rent fysiska arbetsplatsen, så skulle jag vilja byta inriktning på det jag håller på med. Behöver jag säga att min erfarenhet av det jag vill byta till, inte är så där fruktansvärt lång. Det gör att jag nästan är tillbaka på nybörjarlistan hos arbetsgivarna. Det är i alla fall min erfarenhet.
Jag har inget solklart mål med min "karriär". Jag vill ha ett jobb som jag trivs med och som är roligt och där jag kommer till min rätt. Jag känner mig väldigt felplacerad just nu. Jag kan göra det jag gör, men det är inte det som jag gör bäst.
Det är väl bara att börja leta och se vad som finns där ute. Tyvärr (ibland) är jag en trygghetssökare och att byta jobb i början av en lågkonjunktur är inte alltid en god idé.
Pengar pengar pengar. Tänk om jag hade varit lite mer ekonomiskt "klok" när jag var yngre...
Jag har varit mobiltelefonkund hos Telenor i ett par år nu. Det har fungerat bra, tills det har varit dags att lämna Stockholm. Nu har det varit ganska mycket strul de senaste månaderna, så jag börjar faktiskt tröttna. Det jag funderar på nu, är Telia. De har jag aldrig varit mobilkund hos förut. Det gäller bara att försöka överblicka priserna. Precis som i elbranschen, så är väl inte telebranschen särskilt känd för enkla jämförspriser.
Även bredbandet kan få sig en liten känga. Sedan uppköpet för ca 1 år sedan så har det bara gått utför för Alltele. TDC var mycket bättre, men frågan är ju bara vad man ska ha i stället. Kanske är det liksom same same och det kanske inte spelar någon roll, för ingen kan ju ändå hålla vad de "lovar".
Det var några år sedan va? Schablonmässigt har det ju räknats på 1:-/kWh när man har beräknat årskostnaden för elen.
Jag har haft bundet elpris ganska länge och tecknade mig för ett 6-månadersavtal som uppenbarligen är på väg att gå ut nu. Jag har därför fått hem ett erbjudande om nytt elavtal. Allt till det facila priset av 125,25 för ett 5-årsavtal till 128,38 för ett 2-årsavtal. ERBJUDANDE???
Jag skulle mer vilja kalla det ett rån :-)
Nu blir det till att dammsuga nätet på olika elbolags priser. Det tråkiga är väl att det mest känns som om priset kan gå uppåt. Jag har varit supernöjd med detta elbolag, men jag är rädd för att vår relation börjar närma sig sitt slut.
Är det någon som har ett tips, så tipsa på? Fortum, Vattenfall och Eon är inte så värst aktuella. Kanske kan jag bli mutad, men då krävs ett pris på under en spänn per kilowattimme och det är just nu inte särskilt sannolikt :-)
