Att vara en orolig själ

I dessa bistra ekonomiska tider är det inte särskilt roligt att vara en orolig själ. Precis som så många andra har jag sett inkomsterna öka de senaste åren, skatten har sjunkit, avgifter har höjts, fastighetsskatten har sänkts drastiskt, matpriserna har gått upp, bensinpriset har skjutit i höjden, räntorna har gått upp och nu säger det bara krasch, bom, brak...

Är det ok om man inte riktigt hänger med i svängarna? Om man står här lite försiktigt bredvid och tittar på, inte särskilt förvånad, men ändå med hakan någonstans i närheten av fotknölarna.

I procent av husets värde så är vi inte högt belånade. Vi har en bit upp till den nivå som skulle leda till topplån. Fast vadå? Bara för att senaste värderingen nämnde siffror i närheten av 3,5 miljoner, så betyder det ju ändå ingenting. Det är ju bara en fiktiv siffra. I förhållande till den siffran så ligger vi på mellan 50 och 60 procents belåning och det är ju ingen fara. Eller? Om vi tar det fiktiva värdet och drar av 20% (vilket är den siffra det mest pratas om i media när vi pratar sjunkande villapriser i Stockholm) så hamnar vi på 70-75% belåning och det är ju genast en mer bekymmersam siffra. Om dessutom det fiktiva värdet var fel från början, så kanske vi egentligen ligger på 90% belåning, utan att egentligen veta om det.

Jag tror att vi ökar amorteringstakten en aning. Inte för att det gör så stor skillnad egentligen. Men det känns i alla fall bra att amortera och om det finns några saker med vårt "låneliv" som jag ångrar, så är det att vi inte amorterat mer och att vi inte band räntan på längre tid när de bundna räntorna låg på 3,5%. Men det är ju så himla lätt att vara efterklok :-)